Långa dagar blev till nätter sen till år
Att man kan känna sådan ågest över att gå till en plats, en plats där man ska spendera flera timmar av sin dag. Timmar man kunde lägga på något annat, något man älskar, något man verkligen verkligen vill, eller åtminstonde saker man kan ta sig igenom. Visst jag tar mig igenom en skoldag men när jag kommer hem och skolan har följt med mig. Då tar det stopp, alla krafter tar slut, hjärnan har stängt av, man är trött och allt man vill är att skjuta skolan och få sova. Jag önskar att jag kunde säga när jag senast kände; skola idag, so what ingen big deal??
Jag kommer knappt ihåg det. Även fast jag går i världens bästa klass, och har de underbaraste vännerna så känns det alltid lika jobbig. Går på den lektionen och läraren säger; detta ska vara klart då. Nästa lektion; detta ska vara klart då, det ska redovisas då. Känns som om jag när som helst skulle kunna säga; that´s it. Nu skiter jag i det här, jag orkar inte längre.
Jag går första året på gymnasitet. Första året. Jag har 2 år kvar. Jag tror absolut på att det kommer ske stora förändringar från ettan till tvåan, men jag tror också på att det kommer bli så mycket jobbigare. Tanken på tiden jag har kvar kan få mig att börja gråta. Jag har hört många som sagt; hur ska du orka plugga vidare om du inte orkar nu. Mitt svar blir alltid; Då pluggar jag det jag vill, det jag vill göra. Inte vad som står i skolplanen, inte plåga mig igenom spanska lektionerna och ständigt tänka; ta mig här ifrån, jag gör vad som helst.
Skolan har sina ljusa och bra stunder, men den har dessvärre fler mörka och hatobjektiska stunder.
På min studentdag kommer jag gråta av lycka, jag kommer gråta av lycka veckor efter för jag vet att det är över. Jag kommer att vara fri, nu börjar det verkliga livet, nu kan jag göra det jag vill, och det jag alltid har velat.
Förlåt för detta inlägg men jag var tvungen att skriva av mig. Jag pratade nämligen med världens bästa Hanna om detta nu ikväll när vi gick hem. Det fick mig verkligen att fundera, det är sjukt att jag känner såhär, önskar att jag verkligen inte gjorde det men samtidigt så tror och hoppas jag på att det kommer bli bättre
Jag kommer knappt ihåg det. Även fast jag går i världens bästa klass, och har de underbaraste vännerna så känns det alltid lika jobbig. Går på den lektionen och läraren säger; detta ska vara klart då. Nästa lektion; detta ska vara klart då, det ska redovisas då. Känns som om jag när som helst skulle kunna säga; that´s it. Nu skiter jag i det här, jag orkar inte längre.
Jag går första året på gymnasitet. Första året. Jag har 2 år kvar. Jag tror absolut på att det kommer ske stora förändringar från ettan till tvåan, men jag tror också på att det kommer bli så mycket jobbigare. Tanken på tiden jag har kvar kan få mig att börja gråta. Jag har hört många som sagt; hur ska du orka plugga vidare om du inte orkar nu. Mitt svar blir alltid; Då pluggar jag det jag vill, det jag vill göra. Inte vad som står i skolplanen, inte plåga mig igenom spanska lektionerna och ständigt tänka; ta mig här ifrån, jag gör vad som helst.
Skolan har sina ljusa och bra stunder, men den har dessvärre fler mörka och hatobjektiska stunder.
På min studentdag kommer jag gråta av lycka, jag kommer gråta av lycka veckor efter för jag vet att det är över. Jag kommer att vara fri, nu börjar det verkliga livet, nu kan jag göra det jag vill, och det jag alltid har velat.
Förlåt för detta inlägg men jag var tvungen att skriva av mig. Jag pratade nämligen med världens bästa Hanna om detta nu ikväll när vi gick hem. Det fick mig verkligen att fundera, det är sjukt att jag känner såhär, önskar att jag verkligen inte gjorde det men samtidigt så tror och hoppas jag på att det kommer bli bättre
Kommentarer
Trackback
